Vill inte låtsas mer
Jag har precis kollat på Godnatt Alfons Åberg och jag kan inte sluta le när jag tänker på det.
Ibland är jag inte riktigt säker på om jag saknar just dig eller om jag bara saknar någon att vara nära, någon att sova på, någon som tar hand om mig utan någon speciell andledning alls, någon som gör mackor åt mig när jag sover fast jag inte vill ha.
Jag tror inte att jag förstog själv hur jobbigt det är att vara ensam förens jag blev ensam, och när jag blev det på riktigt så försvann alla ur min värld känns det som och jag blev ännu ensamare än innan, fast jag vet inte, det kanske jag inte är ? Det kanske bara känns så för att jag inte minns hur det var innan, jag menar, jag kanske var ensam innan med ?
Ska jag vara helt ärlig så vet jag inte.
Hur som helst så orkar jag inte med alla krav som folk ställer på mig, jag ska tydligen vara glad hela tiden, jag ska äta bara för att det är så man gör om man mår bra, jag ska tycka att det är okej att vara ensam, jag ska göra saker som man måste bara för att det ska vara så, och jag ska se glad och snäll ut samtidigt, jag ska gå upp på morgonen och klä på mig för det är så man ska göra, jag ska tydligen vara en söt liten jävla docka som gör som den ska.
Hur är det egentligen då ?
Jag ÄR inte glad hela tiden, även om det kanske verkar så, jag är egentligen jävligt ledsen, jag tycker inte att det är okej att vara ensam. JAG KÄNNER MIG SÅ JÄVLA ÖVERGIVEN ! Jag är egentligen inte arg eller bitter när jag säger att jag är det, jag är bara ledsen och känner mig övergiven, varför kan jag inte säga det då ? Ja, jo, det är inte okej att jag är det, jag vill inte belasta andra med hur jag känner. Varför skulle någon vilja veta det ?
När jag vaknar så ser jag ingen egentlig andledning att gå upp, jag vill bara lägga mig ner och sova några dagar till så att livet kan ta slut snart, när jag väl går upp så klär jag på mig för att ingenting ska verka fel. Och varför ska jag äta när jag inte gör något på dagarna ? Vad är meningen med det egentligen ? Jag vill inte låtsas mer...
Ibland är jag inte riktigt säker på om jag saknar just dig eller om jag bara saknar någon att vara nära, någon att sova på, någon som tar hand om mig utan någon speciell andledning alls, någon som gör mackor åt mig när jag sover fast jag inte vill ha.
Jag tror inte att jag förstog själv hur jobbigt det är att vara ensam förens jag blev ensam, och när jag blev det på riktigt så försvann alla ur min värld känns det som och jag blev ännu ensamare än innan, fast jag vet inte, det kanske jag inte är ? Det kanske bara känns så för att jag inte minns hur det var innan, jag menar, jag kanske var ensam innan med ?
Ska jag vara helt ärlig så vet jag inte.
Hur som helst så orkar jag inte med alla krav som folk ställer på mig, jag ska tydligen vara glad hela tiden, jag ska äta bara för att det är så man gör om man mår bra, jag ska tycka att det är okej att vara ensam, jag ska göra saker som man måste bara för att det ska vara så, och jag ska se glad och snäll ut samtidigt, jag ska gå upp på morgonen och klä på mig för det är så man ska göra, jag ska tydligen vara en söt liten jävla docka som gör som den ska.
Hur är det egentligen då ?
Jag ÄR inte glad hela tiden, även om det kanske verkar så, jag är egentligen jävligt ledsen, jag tycker inte att det är okej att vara ensam. JAG KÄNNER MIG SÅ JÄVLA ÖVERGIVEN ! Jag är egentligen inte arg eller bitter när jag säger att jag är det, jag är bara ledsen och känner mig övergiven, varför kan jag inte säga det då ? Ja, jo, det är inte okej att jag är det, jag vill inte belasta andra med hur jag känner. Varför skulle någon vilja veta det ?
När jag vaknar så ser jag ingen egentlig andledning att gå upp, jag vill bara lägga mig ner och sova några dagar till så att livet kan ta slut snart, när jag väl går upp så klär jag på mig för att ingenting ska verka fel. Och varför ska jag äta när jag inte gör något på dagarna ? Vad är meningen med det egentligen ? Jag vill inte låtsas mer...
Kommentarer
Trackback
